Laget drogs igång genom föreningen Ekeby BK strax utanför Hallstahammar i Västmanland för ungefär ett år sedan. Att det skulle bli så stort som det blev trodde inte Niko Ljevar då. Han åkte till ett boende för ensamkommande och kollade om några var intresserade av att spela lite fotboll. Det var de.

– Varje gång jag hämtar dem från boendet där de sitter och tittar in i väggen och väntar på att någon ska fatta beslut ser jag glädje i deras ögon, att komma bort lite och glömma alla bekymmer för stunden i alla fall, säger Niko Ljevar.

Det fanns ingen utrustning, vissa hade inte ens vanliga gympaskor, men Niko Ljevar lyckades låna ihop ett antal par fotbollsskor och annat som behövdes. På pappret är runt 40 ungdomar aktiva nu, men vid varje tillfälle kommer oftast 20–30 personer. Något för många för ett vanligt lag, men det finns andra saker att ta hänsyn till i den verklighet som är dessa ungdomars. Ibland flyttas någon till ett annat boende, och många vet inte hur länge de får stanna.

– Nu efter det senaste regeringsbeslutet i somras har det blivit en väldigt stor försämring för den här gruppen ungdomar, och bland andra lärare har reagerat på att de inte kan koncentrera sig.

Niko Ljevar vet vad det innebär att vänta. Han kom till Sverige från Jugoslavien 1994.

– Jag satt på en flyktingmottagning i tre år innan jag fick beslut så jag kommer ihåg hur det var, och jag ser hur de mår. Men varje gång de springer efter bollen glömmer de sin situation för ett litet tag.

Att idrotten kan vara rätt väg in i det svenska samhället är han övertygad om, och han berättar att det var så både han själv och hans egna barn kom in i samhället när de kom till Sverige för drygt 20 år sedan. Han vill gärna lyfta fram alla dem som har stöttat, som Idrottsförbundet, Sisu Idrottsutbildarna och hans egna fackklubb inom IF metall. Idrottens betydelse, framför allt för ungdomar likt dem som Niko Ljevar tränar som har kommit ensamma till Sverige, tror han inte ska underskattas.

– Många har ingen som kan ge dem råd, de gissar sig fram.

Laget ses nu två till tre gånger i veckan, men det handlar om mer än bara träningen. För tillfället är de mitt uppe i ett cykellagnings-projekt och från och med i vår är tanken att alla ska kunna ta sig till träningarna själva istället för att behöva bli hämtade. 30 begagnade cyklar har köpts in och en hel del reservdelar. Ett rum på anläggningen har gjorts om till verkstad och arbetet med att få cyklarna kördugliga är i full gång. Att det inte bara är att fixa skjuts, som för många andra ungdomslag, är en av skillnaderna med att träna just denna grupp berättar Niko Ljevar.

– När man får in en massa ungdomar i en förening finns ofta föräldrar med bakom som ställer upp och fixar. Den här gruppen har inga föräldrar här. Men nu efter ett år har vi lyckats få gruppen att fungera precis som vilket lag som helst och de fixar det som behövs, klipper gräsmattan och grillar.

Att det har hänt mycket på bara ett år är tydligt, och planen är att minst ett lag ska vara med i det vanliga seriespelet nästa år.

– Det är en enorm skillnad, de kanske inte märker det själva men jag ser framgångar nästan dagligen.